Jag förundras över hur mycket mer jag kan tänkas förstå under min livstid. Hur många fler fenomen som kan tänkas klarna för mig, hur många fler insikter jag kommer mognas till. Eller var detta mitt enda uppvaknande? :)

P.S. Alla ni som irriteras över min Buddha-liknelse i början, så som jag skulle göra om jag läste någons blogg - dags att ta tag i det jag adresserat i texten och gå vidare. Jag är inte helig. Jag bara ser något så klart, något jag inte förstod för något ynka år sedan och jag är tom på andra coola personer att finna likhet med. Förlåt mig för detta ;)

Jag har lärt mig mycket under den här vintern. För ja, hos mig har vintern varit extra lång. Det våras inte förrän nu. Jag har lärt mig att tänka till lite extra innan jag klankar ner på mig själv. Jag får absolut inte ha höga förväntningar på mig själv, inte nu. Så länge jag försöker är det bra. Mycket bättre än min vinter. Jag får aldrig glömma det, hur djupt nerifrån jag kommer. 

Framtiden är fortfarande oviss, främst eftersom jag inte vågar ta beslut. Tankar formas sakta i mitt huvud, men jag får inte prioritera att tänka på framtiden förrän om ca 1-2 veckor. Nu måste jag ta dagarna som de kommer istället, sen får vi se helt enkelt. 

Man läker. Men det kan ta oerhört lång tid ibland. 

Franska är ett så fasansfullt underbart vackert språk. 

 

Mitt äldsta värdbarn i Minnesota, Jordan, fyllde nyligen 10 år. Nu har hon fått sig en egen tablet och har skaffat sig skype. Helt overkligt att jag nyss chattade med henne innan hon skulle till skolan och att vi ska skypa när hon kommer hem. Ingen jätteplanering krävs, hela familjen behöver inte vara skypenära, utan vi kan lösa det såhär simpelt och smidigt. Underbart! Åh. Det här är nog det bästa som hänt mig på länge.

 

 

Efter mitt förra inlägg fick jag för mig att kolla upp mer om Generation Y, eller The Millennial Generation. Hur intressant som helst faktiskt, så jag började samla en drös funderingar kring det jag läst i ett utkast. Det kommer nog aldrig publiceras, för jag kommer aldrig kunna renskriva det till en sammanhängande text utan att det ska behöva börja försvaras och beskyllas för olika saker. Andra generationer beskyller oss, "vi" beskyller andra generationer, positiva saker ska vägas mot negativa och så vidare. Men jag har samlat lite diskussionsmaterial och kunskap till min kunskapsbank i alla fall och sånt är roligt. Det tycker till och med jag, lata y-generationare, haha. 

 

Se, sånt här är jag bra på. Någorlunda fördjupa mig i olika teman lite snabbt, söka runt efter relevanta grejer på google och sen gå vidare. Kan man leva på det? För det kan man ju inte direkt tröttna på, att alltid få veta nya saker om alla möjliga olika ting här i livet, för att sen gå vidare? Jag har ju bara på sistone fördjupat mig i: Generation Y (obviously), konståkning (fylls på konstant, är ju ett all time favorittema), feminism och normer i samhället, flera olika sjukdomsbilder (vissa utav hypokondriska skäl, vissa av att det faktiskt varit aktuellt och vissa utav rent intresse), utbildningsplaner, jobbsökande (artiklar kring detta tema alltså) och säkert mycket annat jag inte ens tänker på nu. För det är så jag och många andra i min generation fungerar. Vi gör en snabbsökning på nätet och utnyttjar faktiskt den oändliga kunskapsbank som finns tillgänglig i våra telefoner, paddor och datorer.

 

 

Ensam. Så fruktansvärt ensam. Med så ruggigt blandade känslor. Försöker ta reda på mina chanser till att förändra saker till det bättre. Något, som inte alls med all säkerhet är bättre, bara något jag hoppas kan hjälpa. Kan ju bli lika dåligt, det. Vet inte vad jag vill, vad som skulle göra mig glad. Vad kan göra någon lycklig på både kort och lång sikt? Vilken livsstil bör jag leva, efter vilket motto, vilken livsfilosofi? Eller är livet ändå så jävla jobbigt, hur man än gör? Jag tillhör Y-generationen. Vi är de som ju inte vill göra jobbiga saker, bara go the happy way. Å andra sidan är vi kanske de som ser att jobba för att leva istället för att leva för att jobba sällan egentligen funkar i dagens samhälle, så vi vill hitta eller skapa jobbmöjligheter vi faktiskt trivs med, för att vi ska kunna leva för att jobba och ändå älska livet, ändå känna att vi lever. Kan det vara så? Jag vet inte. 

 

Det jag hör från mina föräldrar och andra från de äldre generationerna är att man behöver suck it up. Just do it. Det är så livet ser ut, lev med det. Tänk på din framtid. Hur du kommer må då vet vi visserligen inte, men hur du mår idag spelar ingen roll. Jag avundas de människor som känner ett kall. Sådant är saker som till och med vi milenniebarn är villiga att jobba för. Vi söker lycka. Jag ser inte lycka någonstans. Jag har ingen aning om vilken väg jag ska ta för att finna denna lycka. Trots att jag är lyckligt lottad här i världen. Men jag ser inte lyckan och jag känner den definitivt inte. För jag försöker vara framtidssmart och har under hela mitt liv förtryckt och valt bort "icke framtidssmarta" alternativ. Jag står och trampar på ett ställe istället. 

 

Ja, jag har här ovan byggt vidare på mänsklighetens fördomar mot min generation. Men ni bör veta en sak - vi är många. I Sverige är vi fler än 40-talisterna. Om någon, är det vi som kommer förändra samhället. Våra tankar, våra vägval formar framtiden på många vis. Så egentligen spelar kanske inte de äldre generationernas åsikter och deras värderingar som de fostrats med så stor roll, när jag tänker efter. De äldre generationernas fördomar om oss och våra "lycksökningar" kanske är obefogade, kanske inte. Ingen vet vart detta kommer att leda oss. Men vi prövar nya vägar. Och det kan ju faktiskt leda till något jävligt bra i slutändan. 

 

Att jag åkte till USA ett år var ett kall jag kände. Jag trotsade den äldre generationens kommentarer och ogillande (ja, många [inte alla!] i min familj tyckte att det var rent av korkat att åka), jag trotsade hindren som funnits och jobbade mig fram till ett underbart år. Jag önskar jag gjorde mer sånt, kände fler liknande kall, vågade ta fler liknande initiativ. För det var ett av mitt livs bästa beslut. Den äldre generationen teg sedan. Jag tror inte att någon kunde undgå att se hur mycket jag vuxit som person genom det äventyret. Mitt hjärta hade rätt. Min magkänsla var rätt. Men nu då? Vad strävar jag efter, vad vill jag? Vad kommer att få mig att vilja kämpa? För om det bara ska vara att jag måste, att jag bör suck it up för att kunna överleva, då finns det ju egentligen inte ens mycket att leva för. Och jag har ingen som helst skyldighet till att leva på en redan väldigt överbefolkad jord. Jag har snarare en skyldighet att vara tacksam för mitt liv på jorden och göra det mesta av det, om jag nu ska konsumera alla dessa resurser. Men det lär inte hända om jag fortsätter i dessa spår. 

 

Jag måste hitta min inre glädje, min väg till lycka, mitt kall. 

 

 

Igår var min mamma i stan och jag fick umgås med henne i hela 6 timmar. Det var så fint. Vi gick runt på Nordstan och jag fick med mig bra mycket mer hem än jag väntat mig. Jeans, skor, halsduk och smått och gott. Men framförallt pratade vi så otroligt mycket. Jag tror fortfarande vi har många halvberättade historier, då annat kom emellan hela tiden, men gud, vi kunde verkligen inte knipa mun. Det var fint. Jag har saknat henne otroligt mycket. När jag till slut satte henne på tåget och gick från perrongen kom tårarna igen, precis som när mina föräldrar lämnade mig i Göteborg efter jullovet. Så jävla ensamt blir det. Om en månad får jag dock se mamma igen, på tävling i Kungsbacka, men det lär nog dröja till påsk innan jag får se pappa. Skitjobbigt faktiskt.

 

Jag vill hem.

 

 

Tänkte på det igår kväll. Att jag tagit avstånd från folk jag älskar. För jag vill inte behöva svara på frågor som "hur mår du?", "hur går skolan?" och "trivs du i Göteborg?". Jag orkar inte, och jag vill inte heller ljuga. Så jag pratar inte med dem istället. Det är dumt. Jag isolerar mig. Jätte- jättedumt. Men mindre jobbigt på något vis. Försökte ta tag i mig själv och vara social för ett litet tag sedan. Jag log och försökte inte gå närmre in på hur saker och ting ser ut hos mig utan pratade om annat. Men det blev så jobbigt, att le och vara trevlig, trots att jag satt med människor jag gillar, så jag behövde gå därifrån. Sen finns det självklart undantag. Var hur bra som helst att få krama Caroline för ja, vad blir det nu, två veckor sedan? Ingen press på att behöva visa sig bättre än jag är. Och på träningen behöver jag sällan prata om livet utanför isen om jag inte vill, det kommer liksom inte på tal. Så där kan jag le. Och vara mig själv. Trevlig, utan att försöka fejk-le. Där är jag just nu glad. Några veckor sedan var det inte så. Kunde inte till att ta mig utanför dörren ens. Orkade helt enkelt inte. Fick ångest utav att åka till ishallen, eller var som helst annars för den delen. Sov hela dagarna. Och nätterna också för den delen. Så det kanske blir bättre ändå. 

 

Men så skrev en vän till mig igår, just efter att jag tänkt på allt detta. En förhållandevis ny, otroligt trevlig vän. Och trots att jag vill isolera mig är jag inte den som är otrevlig för det. Det kan jag inte, och vill inte heller. Hon frågade hur jag mådde. Det är svårt i nuläget att glädjas åt att hon bryr sig, trots att jag vet att det är något väldigt fint. Jag vet att jag egentligen uppskattar det. Men jag skäms. Jag ville inte behöva svara. Men det gjorde jag. Och hon skrev så fint. Hon har inte glömt mig, trots att vi inte setts på ett tag. Det känns otroligt fint, i en stad där man inte känner särskilt många och har ännu färre nära vänner. 

 

På nåt sätt är det fint, det här med bloggen. Jag behöver inte uttrycka allt detta rätt ut till någon och ni som läser här behöver inte ge någon som helst respons. Men ni vet hur det ligger till och behöver inte fråga, om ni skulle bry er. Utan ni vet. Ni har läst min blogg, avläst mig. Så många färre att behöva förklara sig inför. Samtidigt skyltar jag ju som sagt inte med bloggen, tycker inte att det jag skriver om, det jag går igenom just nu är något att skylta med alls. Men ni som kommer in här har antingen bara råkat hamna här och går snabbt vidare, eller så bryr ni er antagligen litegrann. Alternativt är ni nyfikna, och inte är det väl något fel med det. Nu vet ni också, och slipper fråga. Hur underbart som helst och jag kan fortsätta isolera mig lite fint och bara snapchatta med några utvalda personer, även då endast om teman som är lättsamma och inte berör mina känslor. Underbart.

 

 

Under hela mitt år i USA hade jag nog aldrig så mycket hemlängtan som jag haft nu konstant sen i november, självklart bortsett från julledigheten som spenderades just hemma. När jag åkte till USA var jag förberedd på det. Men vem tusan är, efter att ha klarat ett år på andra sidan jorden galant, förberedd på att man ska få massa hemlängtan jämt när man bara flyttar tre timmar bort? När, jag var det då inte. Jag vill hem. 

 

Uttrycket att livet skulle vara som en chokladask eftersom man aldrig vet vad man får - jag tror ni alla känner till det - ser jag lite problem med. Jag skulle nämligen sällan ta en chokladpralin ur en ask utan att noggrant titta igenom det lilla häftet som medföljer, ni vet det där med en bild och beskrivning av varje typ av pralin. Jag vill veta vad jag får. Jag vill kunna välja min pralin själv. Mitt liv då, min chokladask? Ja, ni kan inte klandra mig för att jag är en "worrier", när det ju inte är så himla lätt att jämt försöka styra ihop sitt liv till chokladask och sällan kunna ta saker lite som de kommer.

Jag har inte full kontroll över livet och jag hatar det. Det är som en jäkla ask där man tappat bort häftet. Det får mig att knappt vilja välja en pralin över huvudtaget, tänk så tycker jag inte om den? Med den här ständiga rädslan över att saker ska gå fel, eller bara inte bli helt rätt, går jag runt hela tiden. Jag vet att det är fel inställning till livet så länge man inte ens vet vad man vill och vad man har för mål. Men det är bannemig så jag fungerar. 

 

 

Jag har inte marknadsfört bloggen alls sen jag började blogga igen, så det är ju smått intressant att vissa läser ändå. Men det är en liten skara och jag vet inte vilka det är, eller om det ens är samma personer som återkommer. Gruppen av människor kanske ständigt förnyas, från dag till dag, vad vet jag?

 

På sistone har det i alla fall bara blivit text här på bloggen. Jag fotar inte. Har inte tagit med min älskade nikon ut på en runda en enda gång sen jag flyttade till Göteborg faktiskt (om vi bortser från två skolprojekt). Jag älskar att fota, men det blir helt enkelt inte av. Dessutom händer ju verkligen inget intressant i mitt liv värt att ta bild på. Har umgåtts med vänner en hel gång sedan jag kom tillbaka efter julledigheterna. Det enda (någorlunda intressanta) som händer annars är tankar. Dem skriver jag till viss del ner här, till viss del på andra ställen. Ibland skriver jag blogginlägg som jag aldrig publicerar - de bara ligger där i utkastmappen och gör sig påminda då och då. Det får vara så. 

 

 

Råkade hamna på ett klipp på youtube med massa gymnastikmisstag. Vissa värre än andra. Det är en kompilation som håller på i evigheter. Ännu en gång, har ingen aning om varför jag plågar mig själv med sådant här, men det fick mig i alla fall att tänka lite. Älskar att folk tror att konståkning är en farlig sport. Bara den här videon innehöll oftast flera klipp i rad från samma tävling där olika gymnaster gjort sig illa av typen hej-jag-bryter-nacken-av-mig-eller-får-i-alla-fall-en-rejäl-hjärnskakning-och-kommer-inte-kunna-gå-på-en-månad. Det finns visserligen jävliga skador som skett på konståkningstävlingar också, men du får upp ca ett drygt tiotal sammanlagt på youtube (ren gissning). De flesta kopplade till paråkning (kvalificerad gissning). Det KAN vara farligt. Men konståkning som sport är mer sällan farligt än de flesta andra idrotter när vi ser till akuta skador. Vi tär på muskler och leder, får ofta belastningsskador. Men vi håller inte på att ta död på oss själva. Så nej, vi behöver inte åka med hjälm. Gymnaster däremot, de skulle behöva permanenta nackkragar typ. Herrejävlar i't. 

 

PS. Jag älskar gymnastik. Önskar att jag var duktig på det. Älska att titta på det. Men jag avskräcks ordentligt av alla dessa livsfarliga misstag. De landar bokstavligen upp och ner! Usch.

 

 

Ica Maxi i Västra hamnen i Malmö har ett hyfsat brett sortiment på sin USA-hylla. Eller njaa. De har fler än 10 produkter. Ica Maxi i Mölndal har väl inte fullt så mycket att erbjuda, men skam den som klagar, jag bestämde mig för att istället glädja mig åt det som fanns. Mac'n'Cheese och Reese's fick följa med hem. För jag saknar USA. Och stackars buhu och allt det där. Men fytusan vad gott det ska bli med lite halvfabrikat som jag knappt behöver göra någonting med, OCH som påminner om ett fasansfullt roligt jobb jag hade på andra sidan atlanten! Ja, många dagar var tillganing av halvfabricerad mac'n'cheese faktiskt mitt jobb. Därtill hörde även att hindra en treåring och en femåring från att tillsammans äta upp något som skulle räcka till ca fem personer. De älskade verkligen mac'n'cheese. 

 

Swish är himla smidigt; jag kan föra över pengar till någon annans konto på 2 sekunder via mobilen. AWESOME. MEN. Vad tusan gör jag när jag vill överföra pengar mellan mina egna konton, från Bank X till Bank Y? Då väntar jag i en bankdag. Vilket just nu skulle vara 3 dagar. WHY? Om nu överföringar kan ske obedelbums, även mellan banker, varför är inte detta då den nya standarden? Suck. 

 

Mer i-landsproblem än såhär får man nog inte.