Ett annat återkommande scenario är att jag ska flyga till Paris. Oftast måste jag först hinna säga hejdå till ALLA där hemma (inkluderande konståkare från typ hela Sverige, vadfan?) för att sen stressa vidare. En gång drömde jag att jag missade flyget, en annan gång att jag satt på flygplatsen och diskuterade Stockholms mysterier med bla några från SPIS3(?). Oftast är det packningen som är dilemmat...

Det tredje och mest återkommande scenariot är att det uppstår alla möjliga slags problem kring studenten. Allt ifrån att jag vaknar på morgonen och inser att det är dagen då jag ska ta studenten och jag har varken köpt klänning, skor eller något annat, eller att jag på väg till champagnefrukosten inser att huset ser ut som en jävla svinstia och att man fan inte kan ha gäster där. De två senaste gångerna jag drömt om studenten har jag dock inte själv missat den, utan däremot kommit på under studentdagen att jag glömt bjuda gästerna.

Förstår ni vilka stressiga ångestdrömmar jag har?

Dessutom är jag inte lätt att sova med (no shit Sherlock) eftersom jag både rycker bort täcken, slåss, sparkas, snarkar och pratar i sömnen, utan att jag själv är medveten om något av detta. Låter charmigt va? Neh. Det stör ju inte min sömn, men alla andras, vilket jag självklart inte är glad över någonstans - hade hellre velat att det drabbade mig själv.

Av alla dessa anledningar har jag svårt för att motivera mig själv till att gå och lägga mig vissa kvällar. Som denna till exempel. Ångest. Och lite nattsammanbrott. För att jag sitter vid datorn stör ju också mina rumskamrater. Men. Åh.

Dessutom regnade det konstant i 1,5 vecka här, idag var den första soliga dagen på länge. Men nu har det istället gått och blivit kallt och jag känner att min halsduk nog kommer komma till hands i fortsättningen.

Men missförstå mig nu inte kära vänner, jag klagar inte på läget. Jag trivs som fisken i hansken. Nej vänta nu, vad hände där? Fisken i vattnet var det visst. Älskar folket, rörelsen, livet. Staden sover aldrig, trafiken kl 4 på natten här är värre än rusningstrafiken där hemma. Älskar den här typen av liv, big city life. Finns en ofrånkomlig PULS. Gillar tillvaron och känner redan ångest inför hemkomsten. Åh.

Skoaffären skulle öppna klockan 11, så tänkte att jag är där en stund innan. Stod utanför och väntade. Ingen hade minsann börjat göra i ordning butiken för öppning, nähä. Kvart över kommer en kvinna fram till mig och frågar irriterat om det är jag som är Alexandra och någonting om Stéphane (min kontaktperson). Nervösa lilla jag uppfattade ingenting och damen frågade surt om jag inte kunde någon franska. Jag svarade henne att "jag kan bara lite franska" på tydligen så knaggligt språk att hon inte förstod mig. Förfärad började hon då öppna affären och mumla för sig själv. Några minuter senare frågar hon mig vad jag egentligen gör här och hennes dolda mening tycktes vara att jag bara var i vägen, vad trodde jag att jag skulle kunna hjälpa till med när jag inte ens kan franska? I vilket fall som helst lugnade hon sig lite och det framkom att hon hade så ont i ryggen att hon inte kunde jobba och hon visste egentligen inte vad hon ska göra eftersom hon var ensam i affären och vad skulle hon göra av mig?

Ja, allt detta löste sig när jag blev förflyttad från den minimala affären på Rue Cherche Midi till en annan av koncernens butiker, i Printemps Haussman. Har ni varit på Printemps någon gång? Det är enormt. ENORMT.

Så där stod då jag, omgiven av Balenciaga, Gucci, Fendi, Prada, D&G, Burberry, Mulberry, Miu Miu, Marc Jacobs, Michael Kors och liknande exklusiva affärer och skulle serva rika kunder på franska. Eh, ja. Det gick väl sådär. Däremot är jag nu väldigt duktig på att gå fötterna av mig, säga att jag är ny och inte förstår någonting, fråga vilken storlek kunden vill ha samt att dö av värmeslag inne på lagret. Ska tydligen jobba på Printemps resten av veckan, sen får vi se. Och imorgon börjar rean i hela gallerian. HJÄLP.