Före och efter trim (nu är hon supersnabb)
Lille vän. Snutten. Gulligull. PUSS
Att vara unik
Ååååååå, jag är så töntig! Såg nyss att det redan finns en tjej som heter Kisch på Handels i Gbg och fan vad sur jag blev. Vill ju vara unik! Undrar om placet räcker till för oss båda? Tveksamt.. Haha orkar inte mig själv!
Och ja, ni kan dra slutsatsen att jag, i alla fall med största sannolikhet, kommer plugga i Göteborg till hösten.
Lördagsmorgon
Vilken trevlig morgon! Har legat i sängen och myst med hunden ett tag och nu har vi placerat oss i soffan med frukost framför bloggar och nyhetsmorgon. Och se, nu pratas det om Minnesota Wilds! Tyvärr pga förlust, but still :) Om nån timme ska jag till ishallen för att hålla i en möhippeaktivitet, ska bli riktigt roligt! So long, lovies!
Högskoleprovet
Självklart är jag inte nöjd. Höjde mig visserligen lite sedan i höstas, men hade jag haft 1 ynka poäng till på den verbala delen hade jag vårt bättre resultat. Hade jag dessutom skaffat fler poäng, vilket jag vart att ja hade kunnat göra, hade jag ju kunnat få ännu bättre resultat. Men det handlar inte bara om resultatet. Mina fel på kvantitativa delen var ju så onödiga, så himla dumma. Sånt stör mig. Och där hade några fler poäng inte spelat någon som helst roll, mer än för min självkänsla.
Dessutom kommer jag med största sannolikhet komma in på min utbildning i vilket fall, så vad spelar det för roll? Jo, jag vill vara bäst. Och det är det som är min största svaghet ibland.
Perfektionist till max. Aldrig nöjd.
Torsdagen hade kunnat börja bättre..
Pissed. Inte nog med att det är fullkomligt omöjligt att vakna en dag då det känns som att vi är på väg mot vintertid igen, att istället för en sol bara se en mörkgrå värld genom fönstret, dessutom ska jag, när jag väl lyckats dra mig ur sängen, självklart mötas av en näsa som rinner likt en öppen kran. Bra morgon. Inte blir det heller bättre av att normeringstabellerna till högskoleprovet fortfarande inte lagts ut, klockan är ju trots allt nästan lunchtid. Suck.
Sur tjej på bild, speglar endast dagens humör, inte utseende eller ljus. Var glada att ni inte får en mer aktuell bild..
You'd better run
Drömmar kan vara så underliga, påverka oss på så konstiga sätt. Nu pratar jag ju givetvis om de drömmar man upplever på natten, eller närhelst man sover.
För det första har de en tendens att väva ihop alla möjliga tankar och händelser man gått igenom på sistone till en enda röra, en story som inte hade kunnat vara verklighet för fem öre. Hjärnan drar alla vardagens trådar ur sina sammanhang och kokar ihop dessa till en högst intressant soppa. Det är, vad jag förstått det som, ett sätt för oss att bearbeta allt som händer oss. Alternativt är det bara våra hjärnors sätt att jävlas med oss, vem vet.
För det andra har vi även en tendens att dra in helt irrelevanta ämnen och människor i våra drömmar. Personer man inte någonsin mött, eller några man ytligt känt för några år sedan. Självklart förekommer även våra nära och kära i våra drömmar, ibland dock med helt andra personligheter eller egenskaper än i verkliga livet. Konstigt.
Det underliga är hur våra drömmar kan påverka oss i efterhand. Hur man kan vakna upp och bära runt på den där känslan hela dagen. Den där känslan för någon, som inte alls har med verkligheten att göra. Jag har vaknat upp arg på folk som aldrig gjort mig något, eller kär i en person jag inte känner. Ibland trots att jag inte ens gestaltat mig själv i drömmen, utan någon annan. Jag tror att vi kan komma överens om att drömmar är underliga fenomen och de är experter på att lura oss.
Good job dream, att få känslor att kännas så verkliga att man bär runt på dem hela dagen..
Where'd she go?
Aaaaaah! Hunden är borta! Eller ja, all hennes päls i alla fall... Så nu har vi en hälften så stor hund. Typ. Mörkare färg har hon också, då all hennes långa vinterpäls var vit. Nu när den är borttrimmad är hon röd. Som i att pälsen är röd. Lär ta ett tag att vänja sig.. :)
Hon har ingen aning om vad som väntar henne
Familjemys
Åh, vi har så fina kvällar här hemma. Varje tisdag tittar jag och pappa slaviskt på The Following, serien med Kevin Bacon på tv4. Men måndagarna är ännu mysigare, då tittar vi allihopa på Elementary, tolkningen av Sherlock Holmes (även den på tv4). Sånt är så trevligt, att göra rutin av att göra något tillsammans, om än att titta på tv.
Gråaste tisdagen den här veckan
Sitter i skolan och har fullt upp, men är rastlös. Skön kombo! Det här vädret håller på att döda mig, ser ut att ha feta ica-kassar dränkta i bläck under ögonen, trots nästan 8h sömn varje natt. Ganska illa. Algebran går åtminstone hyfsat bra och idag ska jag till sjukgymnasten. Funfunfun.
Verkligheten
Fan vilket skönt stycke jag nyss snubblade över! Mitt i prick tror jag;
Men egentligen, vad fan klagar jag över? Det finns de som har det betydligt mycket värre än vad bortskämda jag har det här i Sverige med alla mina nära och kära. Fast ni vet, det gör ju inte mindre ont att få naglarna utdragna med en tång bara för att någon i rummet bredvid får fötterna avsågade med en rostig bågfil… Dock kanske det hjälper oss lite att veta att det faktiskt finns många andra som har det som oss eller värre. Vi är aldrig ensamma.
Jennifer Sandströms blogg hittar ni här, ruggigt inspirerande och positiv tjej i allmänhet, vi har nog alla något att lära av henne!
Stackars 18-åriga jag
Känner mig lite vardagsfin, har satt på mig en klänning idag. En mörkblå, blommig klänning. Har mismatchat detta med svarta tights, gummistövlar och en blekrosa sweatshirt till. I mina pauser lyssnar jag på spotify och funderar på hur jag kan balansera min nya religion att vara lite mer nöjd med sig själv och göra det man trivs med, med att akut ta sig i kragen och börja kämpa riktigt hårt inför vårens tentor. De går inte samman på alla plan. Fast egentligen kanske de gör det i längden, jag kan ju omöjligt veta det nu. Men vill man klanka ner på sig själv och må dåligt över något som inte ger så mycket mer än just stress? Som när jag kämpade mig själv in i väggen för två år sedan, lät huvudet bankas i tegel om och om igen tack vare ångest över betyg, när jag nu kommer komma in på min utbildning genom högskoleprovet. Jag lät mig själv må så jävla dåligt för någonting som egentligen inte någonsin kommer spela någon roll i mitt liv? Det gör ont i mig att tänka på det. Stackars 18-åriga jag.
Vi borde tänka såhär lite oftare
When the memories are all that we got
Jag tycker om att gå tillbaka och läsa gammalt i bloggen - precis som jag tycker om att gå tillbaka och titta på gamla bilder eller lyssna på musik som jag inte lyssnat på på ett tag. Nostalgi. Jag gillar det. Jag har dock insett att jag inte uppdaterar särskilt bra, även de perioder då jag uppdaterar ofta. Såhär i efterhand hade jag velat ha hjälp med att minnas så mycket mer än det jag skrivit ner. Både händelser, tankar och känslor. Ska försöka bättra mig, för det är verkligen värt det sådär i efterhand.
Att uppskatta livet
Jag är otroligt lyckligt lottad här i livet. Jag har allt jag behöver och bra mycket mer därtill. Jag har råd att även glädjas så ytligt åt materiella ting, samtidigt som jag är omgiven av människor jag älskar. Jag har chansen att välja min väg här i livet. Det är dags att jag börjar uppskatta det jag har. Det är dags för mig att själv kunna skatta mig lycklig.
Självklart kommer jag fortsätta sträva uppåt, sätta upp mål och önska stort. Jag tänker fortsätta vilja gå framåt, vilja förbättra mig själv och mitt liv, förhoppningsvis kanske även någon annans tillvaro.
Att vara nöjd är inte att nöja sig. Har man möjlighet att nå längre, utan att det innebär att någon annan får betala priset, bör man inte nöja sig. Men jag behöver inte vara missnöjd för att jag inte uppnår alla mina mål, så länge jag kommit någonstans under tiden, utvecklats på vägen.
Det här är tankar jag till fullo tror på, men själv har svårt att applicera i min vardag. Jag måste lära mig att vara mer tacksam för det jag har och ibland stanna upp och se mig om i nuet.
I am Chaos
Har varit mycket drama här de senaste dagarna, högskolevalet skulle ju in i måndags och jag kunde verkligen inte bestämma mig mellan två program, i två olika städer. Hade gärna litat på magkänslan, om det inte varit för att den bytt åsikt hela tiden. Till slut skickade jag in mitt val och trodde att jag skulle vakna upp lättad, utan ångest morgonen därefter - det var ju gjort! Men nej. Det kändes inte 100. Och helt plötsligt råkade jag få veta att anmälan hade förlängts med 24h pga tekniska fel. Gör om, gör rätt(are) tänkte jag, och bytte på plats ett och två. Nu är det bara till att invänta besked i juli, angående om man kommit in eller ej, men förhoppningsvis ska det inte vara några problem. Pjuh!
Et voilà!
Skriver till er med fröjd i mitt hjärta - nej. Men solen skiner och man kan nog kalla detta för första riktiga vårdagen på detta året, men en hel del plusgrader! Premiär för skinnjackan blev det också, halleluja! Nu ska jag ut en sväng med hunden, sen kommer min kusin m familj från långa väga Frankrike och hälsar på! Har ju inte sett henne på närmare 3 år, aldrig mött hennes man och inte heller hennes ettåring till son, så ska bli härligt att ha dem här en vecka :) Pinsamt dock hur jag inte längre kan formulera en enda fras på franska, ens i huvudet, men det blir väl bättre när jag får höra språket lite, mannen är ju fransman. NU: vovve.
Utan facit i hand
Jag försöker bestämma mig. För en framtid. Eller ja, att jag tänker ha en framtid hoppas jag att jag har listat ut, men hur den kommer att se ut är mindre klart. Är nära nu, men det finns vissa saker som tynger vågen tydligt åt höger, medan andra saker tynger den tydligt åt vänster. Magkänslan kan jag inte lita på, för den hoppar till varje gång jag tänker på nåt av alternativen. Vilket kanske då betyder att båda kan bli ruskigt bra? Men jag vet inte. Tyngs utav livets hårda beslutsångest och försöker hitta all info som bara går att finna på ändlösa internet för att försöka få lite klarhet, för att hitta en liten detalj som övervinner allt annat. Men det verkar inte riktigt finnas. Hjälp!
Livskris
För två dagar sedan påpekade någon att jag ser ut att vara 16 år gammal. Det gjorde mig genuint glad, närmare lycklig. Svävar fortfarande lite på moln sedan detta. Jag tror att jag lider av väldigt allvarlig åldersnoja.
Hade även blivit glad för 18. Men 16 var ju toppen. Fan vad bra! (Så länge man har leg som bevisar att man är över 18/20 är det ju helgrymt).
Njut nu av en bild från när jag var 17. Har tyvärr inga från innan dess på datorn, men tror denna duger gott och väl. 17 represent liksom.
Naket ärligt om framtiden
Idag har jag sökt ESTA för inresa till USA, lagat mat, tvättat, diskat, gått ut med hunden och annat nyttigt. Har även haft lite familjemys samt pratat med Caroline i sammanlagt cirkus 1,5 timme. Fan vad bra hon är, den tjejen. Jag säger då det. Självklart har dock merparten av dagen, i alla fall i min hjärna, spenderats med att försöka klura ut hur jag ska forma min framtid.
Framtidstänket har pågått mer eller mindre ständigt i över 2 år, effektiviserats de senaste 3 månaderna och övertagit i princip all min tankeverksamhet de senaste 3 veckorna. Har idag dock även försökt stänga av lite. Få bara en gnutta avstånd från det hela, kanske det hjälper. Jag vet inte. Har ju trots allt tagit många steg framåt. Har dessutom hittat en intressant blogg av en tjej som pluggar i en av de städer i Sverige där jag funderar på att plugga. Försöker få mer insikt i livet där osv.
Samtidigt är jag ju sån som vill ha allt som låter bra; allt som någon någonsin vill framställa som bra vill jag ha eller vara med om. Plugg i en typisk studentstad med korridorsboende? Jatack! Plugg i storstad med egen ljus lya? Absolut! Plugg i USA, på ett typiskt college? Please! Eller i någon asfrän mångmiljonstad någonstans i världen? Ge mig! Tanken på alla alternativ som kan vara bra, givande, roliga, intressanta etc. gör mig förvirrad.
Min stora rädsla är att jag aldrig kommer att vara helt nöjd. För jag kommer alltid att se den som gjorde "det där andra", hur bra den hade det och hur bra jag hade kunnat ha det om jag också hade valt "det där". Hur bra någon annan stad är jämfört med den jag bor i, även om jag älskar den stad jag är bosatt. Allt detta inte pga avundsjuka, utan grundat på att jag vill uppleva så mycket, se så mycket, känna så mycket. Alldeles för mycket för mitt eget bästa och mina nerver är nu för tiden ständigt på väg mot strejk tack vare min jävla beslutsångest. Ja, jävla. Fan.
För hur fan ska man kunna Carpe Diem om där finns annat man också velat göra och uppleva i samma stund, samma dag. Man har ju för fan fortfarande bara 24 timmar på dygnet, man är bara 20, 21, 25 eller 28 i ett år var; 365 dagar. Man är ung en begränsad tid och det finns bara så mycket man kan hinna med att göra. Jag vill bara försäkra mig om att jag gör det mesta och det bästa av min situation, att jag kommer kunna ta mig långt baserat på de val jag gör idag samt att jag ska kunna ha gjort, sett och upplevt mycket på vägen. Att i efterhand vara nöjd med mina val, känna att jag gått rätt väg, tagit rätt beslut. Jag vill kunna vara nöjd med vad jag gjort och stolt över den jag är och allt jag åstadkommit i mitt liv. Jag vill inte behöva önska att jag gjort något som helst det minsta lilla annorlunda. Jag vill känna att jag utnyttjat min tid på jorden och faktiskt njutit av den. Det är väl inte så mycket begärt, eller? Inte heller svårt att nu kunna förutse vad som kommer ge denna effekt. Piece of cake.
Nej, jag har inte för höga förväntningar på livet, för höga krav på mig själv och färster framförallt inte för stor vikt vid valet av studier samt studieort. Inte alls..
