Älska, glömma och förlåta?


De senaste åren har jag insett så mycket när det kommer till människor - angående deras reaktioner, relationer och olikheter. Jag känner mig på något sätt nästan som Buddha ibland och trots att det inte låter särskilt ödmjukt alls är det ändå min egen ödmjukhet - eller i många fall dess sorgliga frånvaro - jag reflekterat över mest. 

Jag är idag mer förstående och mer tålmodig jäntemot andra människors misstag, nu när jag ser mina egna så mycket klarare. Jag önskar att andra såg det jag ser många gånger, då jag tror att det hade kunnat leda till så mycket färre irritationer, men framförallt mer acceptans bland alla oss människor. Det man fått intjatat i alla dessa år, hur alla ser saker utifrån olika perspektiv och synvinklar, ja det har verkligen fått fäste och slagit rot i mig nu. Jag har aldrig tidigare sett det så klart, förstått det så väl. Så självklart.

Jag har förlåtit många människor som jag på ett så långsint vis varit arg eller irriterad på under många år. Jag själv mår bättre av det. Jag kanske inte nödvändigtvis rättfärdigar det dessa människor gjort till fullo, men jag har accepterat att de såg på saker annorlunda än jag, samt att alla måste tillåtas göra fel. Jag hoppas bara att alla kan förlåta, eller åtminstone gå vidare, från alla de gånger jag gjort eller kommer göra fel här i livet. Jag vill passa på att kollektivt be om ursäkt i alla fall. För alla de gånger jag medvetet eller omedvetet sagt eller agerat på ett vis andra funnit felaktigt och/eller sårande. Jag menade nog aldrig att saker skulle bli fel. Jag hoppas att ni inte är många som behöver ta åt er av min ursäkt. 

Insikten om mina egna fel är anledningen till att jag mår bättre och har ett mer rofyllt sinne, hur otroligt det än låter. Många gånger krävs det faktiskt inte alls mycket för att rätta till en situation, hur fel den än känns och hur mycket vi än tycker att det är den andre parten som står för felet. Det går att åtgärda med bara ett stycke ödmjukhet, lite självinsikt samt en dos acceptans. Försök att inte låta det gå för långt, mina vänner! 

Jag förundras över hur mycket mer jag kan tänkas förstå under min livstid. Hur många fler fenomen som kan tänkas klarna för mig, hur många fler insikter jag kommer mognas till. Eller var detta mitt enda uppvaknande? :)


P.S. Alla ni som irriteras över min Buddha-liknelse i början, så som jag skulle göra om jag läste någons blogg - dags att ta tag i det jag adresserat i texten och gå vidare. Jag är inte helig. Jag bara ser något så klart, något jag inte förstod för något ynka år sedan och jag är tom på andra coola personer att finna likhet med. Förlåt mig för detta ;)


Mindre dåligt


Jag trodde aldrig att det skulle ta såhär lång tid att komma tillbaka. Tillbaka till inre energi och rätt tankegång. Men jag är på god väg nu i alla fall. Ibland har jag återfall, men jag har också lärt mig att inte ta dem för hårt. En dålig dag, hur dålig den än må vara, är fortfarande bara en dag. Två är bara två. I vintras var alla dagar dåliga. Jag försöker att aldrig glömma detta. Det gör ingenting att jag ibland inte lyckas. För skulle det göra något skulle jag inte orka försöka gång på gång. 

Jag har lärt mig mycket under den här vintern. För ja, hos mig har vintern varit extra lång. Det våras inte förrän nu. Jag har lärt mig att tänka till lite extra innan jag klankar ner på mig själv. Jag får absolut inte ha höga förväntningar på mig själv, inte nu. Så länge jag försöker är det bra. Mycket bättre än min vinter. Jag får aldrig glömma det, hur djupt nerifrån jag kommer. 

Framtiden är fortfarande oviss, främst eftersom jag inte vågar ta beslut. Tankar formas sakta i mitt huvud, men jag får inte prioritera att tänka på framtiden förrän om ca 1-2 veckor. Nu måste jag ta dagarna som de kommer istället, sen får vi se helt enkelt. 

Man läker. Men det kan ta oerhört lång tid ibland. 


Bonjour


Franska är ett så fasansfullt underbart vackert språk. 


Så utforskar vi världen

 
Efter mitt förra inlägg fick jag för mig att kolla upp mer om Generation Y, eller The Millennial Generation. Hur intressant som helst faktiskt, så jag började samla en drös funderingar kring det jag läst i ett utkast. Det kommer nog aldrig publiceras, för jag kommer aldrig kunna renskriva det till en sammanhängande text utan att det ska behöva börja försvaras och beskyllas för olika saker. Andra generationer beskyller oss, "vi" beskyller andra generationer, positiva saker ska vägas mot negativa och så vidare. Men jag har samlat lite diskussionsmaterial och kunskap till min kunskapsbank i alla fall och sånt är roligt. Det tycker till och med jag, lata y-generationare, haha. 
 
Se, sånt här är jag bra på. Någorlunda fördjupa mig i olika teman lite snabbt, söka runt efter relevanta grejer på google och sen gå vidare. Kan man leva på det? För det kan man ju inte direkt tröttna på, att alltid få veta nya saker om alla möjliga olika ting här i livet, för att sen gå vidare? Jag har ju bara på sistone fördjupat mig i: Generation Y (obviously), konståkning (fylls på konstant, är ju ett all time favorittema), feminism och normer i samhället, flera olika sjukdomsbilder (vissa utav hypokondriska skäl, vissa av att det faktiskt varit aktuellt och vissa utav rent intresse), utbildningsplaner, jobbsökande (artiklar kring detta tema alltså) och säkert mycket annat jag inte ens tänker på nu. För det är så jag och många andra i min generation fungerar. Vi gör en snabbsökning på nätet och utnyttjar faktiskt den oändliga kunskapsbank som finns tillgänglig i våra telefoner, paddor och datorer.
Tack internet <3
 

Tankar flyger och far åt alla håll ibland

 
Ensam. Så fruktansvärt ensam. Med så ruggigt blandade känslor. Försöker ta reda på mina chanser till att förändra saker till det bättre. Något, som inte alls med all säkerhet är bättre, bara något jag hoppas kan hjälpa. Kan ju bli lika dåligt, det. Vet inte vad jag vill, vad som skulle göra mig glad. Vad kan göra någon lycklig på både kort och lång sikt? Vilken livsstil bör jag leva, efter vilket motto, vilken livsfilosofi? Eller är livet ändå så jävla jobbigt, hur man än gör? Jag tillhör Y-generationen. Vi är de som ju inte vill göra jobbiga saker, bara go the happy way. Å andra sidan är vi kanske de som ser att jobba för att leva istället för att leva för att jobba sällan egentligen funkar i dagens samhälle, så vi vill hitta eller skapa jobbmöjligheter vi faktiskt trivs med, för att vi ska kunna leva för att jobba och ändå älska livet, ändå känna att vi lever. Kan det vara så? Jag vet inte. 
 
Det jag hör från mina föräldrar och andra från de äldre generationerna är att man behöver suck it up. Just do it. Det är så livet ser ut, lev med det. Tänk på din framtid. Hur du kommer må då vet vi visserligen inte, men hur du mår idag spelar ingen roll. Jag avundas de människor som känner ett kall. Sådant är saker som till och med vi milenniebarn är villiga att jobba för. Vi söker lycka. Jag ser inte lycka någonstans. Jag har ingen aning om vilken väg jag ska ta för att finna denna lycka. Trots att jag är lyckligt lottad här i världen. Men jag ser inte lyckan och jag känner den definitivt inte. För jag försöker vara framtidssmart och har under hela mitt liv förtryckt och valt bort "icke framtidssmarta" alternativ. Jag står och trampar på ett ställe istället. 
 
Ja, jag har här ovan byggt vidare på mänsklighetens fördomar mot min generation. Men ni bör veta en sak - vi är många. I Sverige är vi fler än 40-talisterna. Om någon, är det vi som kommer förändra samhället. Våra tankar, våra vägval formar framtiden på många vis. Så egentligen spelar kanske inte de äldre generationernas åsikter och deras värderingar som de fostrats med så stor roll, när jag tänker efter. De äldre generationernas fördomar om oss och våra "lycksökningar" kanske är obefogade, kanske inte. Ingen vet vart detta kommer att leda oss. Men vi prövar nya vägar. Och det kan ju faktiskt leda till något jävligt bra i slutändan. 
 
Att jag åkte till USA ett år var ett kall jag kände. Jag trotsade den äldre generationens kommentarer och ogillande (ja, många [inte alla!] i min familj tyckte att det var rent av korkat att åka), jag trotsade hindren som funnits och jobbade mig fram till ett underbart år. Jag önskar jag gjorde mer sånt, kände fler liknande kall, vågade ta fler liknande initiativ. För det var ett av mitt livs bästa beslut. Den äldre generationen teg sedan. Jag tror inte att någon kunde undgå att se hur mycket jag vuxit som person genom det äventyret. Mitt hjärta hade rätt. Min magkänsla var rätt. Men nu då? Vad strävar jag efter, vad vill jag? Vad kommer att få mig att vilja kämpa? För om det bara ska vara att jag måste, att jag bör suck it up för att kunna överleva, då finns det ju egentligen inte ens mycket att leva för. Och jag har ingen som helst skyldighet till att leva på en redan väldigt överbefolkad jord. Jag har snarare en skyldighet att vara tacksam för mitt liv på jorden och göra det mesta av det, om jag nu ska konsumera alla dessa resurser. Men det lär inte hända om jag fortsätter i dessa spår. 
 
Jag måste hitta min inre glädje, min väg till lycka, mitt kall. 
 

Avstånd. Isolerat. Såhär mår jag.

 
Tänkte på det igår kväll. Att jag tagit avstånd från folk jag älskar. För jag vill inte behöva svara på frågor som "hur mår du?", "hur går skolan?" och "trivs du i Göteborg?". Jag orkar inte, och jag vill inte heller ljuga. Så jag pratar inte med dem istället. Det är dumt. Jag isolerar mig. Jätte- jättedumt. Men mindre jobbigt på något vis. Försökte ta tag i mig själv och vara social för ett litet tag sedan. Jag log och försökte inte gå närmre in på hur saker och ting ser ut hos mig utan pratade om annat. Men det blev så jobbigt, att le och vara trevlig, trots att jag satt med människor jag gillar, så jag behövde gå därifrån. Sen finns det självklart undantag. Var hur bra som helst att få krama Caroline för ja, vad blir det nu, två veckor sedan? Ingen press på att behöva visa sig bättre än jag är. Och på träningen behöver jag sällan prata om livet utanför isen om jag inte vill, det kommer liksom inte på tal. Så där kan jag le. Och vara mig själv. Trevlig, utan att försöka fejk-le. Där är jag just nu glad. Några veckor sedan var det inte så. Kunde inte till att ta mig utanför dörren ens. Orkade helt enkelt inte. Fick ångest utav att åka till ishallen, eller var som helst annars för den delen. Sov hela dagarna. Och nätterna också för den delen. Så det kanske blir bättre ändå. 
 
Men så skrev en vän till mig igår, just efter att jag tänkt på allt detta. En förhållandevis ny, otroligt trevlig vän. Och trots att jag vill isolera mig är jag inte den som är otrevlig för det. Det kan jag inte, och vill inte heller. Hon frågade hur jag mådde. Det är svårt i nuläget att glädjas åt att hon bryr sig, trots att jag vet att det är något väldigt fint. Jag vet att jag egentligen uppskattar det. Men jag skäms. Jag ville inte behöva svara. Men det gjorde jag. Och hon skrev så fint. Hon har inte glömt mig, trots att vi inte setts på ett tag. Det känns otroligt fint, i en stad där man inte känner särskilt många och har ännu färre nära vänner. 
 
På nåt sätt är det fint, det här med bloggen. Jag behöver inte uttrycka allt detta rätt ut till någon och ni som läser här behöver inte ge någon som helst respons. Men ni vet hur det ligger till och behöver inte fråga, om ni skulle bry er. Utan ni vet. Ni har läst min blogg, avläst mig. Så många färre att behöva förklara sig inför. Samtidigt skyltar jag ju som sagt inte med bloggen, tycker inte att det jag skriver om, det jag går igenom just nu är något att skylta med alls. Men ni som kommer in här har antingen bara råkat hamna här och går snabbt vidare, eller så bryr ni er antagligen litegrann. Alternativt är ni nyfikna, och inte är det väl något fel med det. Nu vet ni också, och slipper fråga. Hur underbart som helst och jag kan fortsätta isolera mig lite fint och bara snapchatta med några utvalda personer, även då endast om teman som är lättsamma och inte berör mina känslor. Underbart.
 

This is not home

 
Under hela mitt år i USA hade jag nog aldrig så mycket hemlängtan som jag haft nu konstant sen i november, självklart bortsett från julledigheten som spenderades just hemma. När jag åkte till USA var jag förberedd på det. Men vem tusan är, efter att ha klarat ett år på andra sidan jorden galant, förberedd på att man ska få massa hemlängtan jämt när man bara flyttar tre timmar bort? När, jag var det då inte. Jag vill hem. 
 

Att styra sitt liv när man inte vet vad man vill

 
Uttrycket att livet skulle vara som en chokladask eftersom man aldrig vet vad man får - jag tror ni alla känner till det - ser jag lite problem med. Jag skulle nämligen sällan ta en chokladpralin ur en ask utan att noggrant titta igenom det lilla häftet som medföljer, ni vet det där med en bild och beskrivning av varje typ av pralin. Jag vill veta vad jag får. Jag vill kunna välja min pralin själv. Mitt liv då, min chokladask? Ja, ni kan inte klandra mig för att jag är en "worrier", när det ju inte är så himla lätt att jämt försöka styra ihop sitt liv till chokladask och sällan kunna ta saker lite som de kommer.
Jag har inte full kontroll över livet och jag hatar det. Det är som en jäkla ask där man tappat bort häftet. Det får mig att knappt vilja välja en pralin över huvudtaget, tänk så tycker jag inte om den? Med den här ständiga rädslan över att saker ska gå fel, eller bara inte bli helt rätt, går jag runt hela tiden. Jag vet att det är fel inställning till livet så länge man inte ens vet vad man vill och vad man har för mål. Men det är bannemig så jag fungerar. 
 

Gymnastik - ett intressant sätt att dö på

 
Råkade hamna på ett klipp på youtube med massa gymnastikmisstag. Vissa värre än andra. Det är en kompilation som håller på i evigheter. Ännu en gång, har ingen aning om varför jag plågar mig själv med sådant här, men det fick mig i alla fall att tänka lite. Älskar att folk tror att konståkning är en farlig sport. Bara den här videon innehöll oftast flera klipp i rad från samma tävling där olika gymnaster gjort sig illa av typen hej-jag-bryter-nacken-av-mig-eller-får-i-alla-fall-en-rejäl-hjärnskakning-och-kommer-inte-kunna-gå-på-en-månad. Det finns visserligen jävliga skador som skett på konståkningstävlingar också, men du får upp ca ett drygt tiotal sammanlagt på youtube (ren gissning). De flesta kopplade till paråkning (kvalificerad gissning). Det KAN vara farligt. Men konståkning som sport är mer sällan farligt än de flesta andra idrotter när vi ser till akuta skador. Vi tär på muskler och leder, får ofta belastningsskador. Men vi håller inte på att ta död på oss själva. Så nej, vi behöver inte åka med hjälm. Gymnaster däremot, de skulle behöva permanenta nackkragar typ. Herrejävlar i't. 
 
PS. Jag älskar gymnastik. Önskar att jag var duktig på det. Älska att titta på det. Men jag avskräcks ordentligt av alla dessa livsfarliga misstag. De landar bokstavligen upp och ner! Usch.
 

Sådant som berör och sätter djupa spår

 
Jag plågar mig själv genom att tänka på allt dåligt och jobbigt här i livet. Jag försöker dock att bryta trenden genom att skriva ihop listor på exempelvis bra saker som hänt mig samt framtida mål. Angående listan av de mäktigaste stunderna jag hittills upplevt ser jag ett klart mönster. De har att göra med 1. Konståkning2. Resor och platser eller 3. Teatrar. Utan undantag. Jag vet inte hur jag ska tolka det, om jag bör tolka det. Men det säger nog trots allt en del om vad som får mig att känna, sådär riktigt mycket, sådär så att man inte kan ta in allt, ni vet? Precis så. 
 

Saknaden som hugger i hjärtat

 
Att jag saknar min värdfamilj i staterna otroligt mycket tror jag ingen som känner mig kunnat missa. Vad bör man då göra, när man är så labil som jag i nuläget är? Jo, man kan titta igenom alla bilder man har från sin tid med dem i USA och sitta och gråta i timtals av hjärtesorg. Man kan även hitta (faktiskt av en ren slump) en tjejs blogg och läsa igenom den från start. Denna tjej är just nu utbytesstudent (high school) precis där jag bodde i USA. Varför inte bläddra tillbaka till början, läsa om och identifiera sig med hur hon fick åka till Stockholm för att få sitt visum, hur nervös hon var inför detta, hennes packningsproblem, första ankomsten till USA, chocken över allt amerikanskt osv. Precis så som jag kände när jag åkte på mitt au pair-år. Den där första tiden i somriga USA, känslan av att äntligen - ÄNTLIGEN - ha kommit fram. Sen att det inte funkade med min första värdfamilj spelar ingen större roll i sammanhanget, jag kan ändå fortfarande förknippa väldigt positiva känslor och minnen med även den första tiden. Sedan kommer beskrivningarna av Minnesota, kulturkrockarna och Mall of America. Alltihopa. Hur det känns. Jag saknar inte bara min värdfamilj oerhört mycket, jag saknar även livet i staterna på väldigt många sätt. Och jag utsätter mig själv för tortyr genom att läsa hennes blogg, men jag kan inte sluta. För jag önskar så att jag var där. 
 

Jag återförenas än en gång med min blogg

...mest för att jag behöver ett forum att skriva av mig på. 
 
Livet är inte så himla lätt alltid, och jag är inte direkt någon expert på att göra det lättare för mig heller. "The worrier", som min värdpappa uttryckte det för ja, vad är det, 2 år sedan? Warrior hade låtit bättre, men föregående uttryck stämmer tyvärr bättre in på mig. 
 
Jag skapar mina egna motgångar och krashlandar rakt in i dem varje gång. Hela tiden. Som ni kanske förstår gör jag livet lite extra jobbigt för mig själv just nu, vilket resulterar i en mantalt ganska labil tjej som gärna sover bort hela dagar. Då har man ju tagit sig förbi dem utan att man behövt tänka så mycket. Jag kan känna mig ensam de flesta dagar, men finner det ansträngande att var runt folk och drar mig hellre undan. Har även väldigt lätt för att gråta och kan börja hulkgråta över småting. Varje dag. Det är lite jobbigt, särskilt när jag då bestämmer mig för att plåga mig själv lite extra genom att titta på diverse filmer tv-program som innehåller någon sorglig, frustrerande eller glad del. Vilket som, och jag gråter. Idag grät jag igenom näst intill hela Catching Fire. 
 

I've got them feels?

 
Jag är en känslomänniska. Jag behöver känna starka känslor och få utlopp för dem på något sätt. Jag behöver dynamik i vardagen. Men just nu går jag mest runt och är. Är glad för det mesta, irriterad ibland, men inga extremiteter och får inte heller på något sätt riktigt uttrycka de känslor jag känner. Man kan tycka att det borde vara bra att jag går runt och är glad, och det är det ju, men jag har upptäckt på sistone att jag behöver så mycket mer än så. Jag behöver få varva vardagen med lite höjd- och lågpunkter känslomässigt, om det än är att jag bli så sjuhelsikes förbannad, upp över öronen förälskad, eller rent av hjärtekrossad. Överlycklig och förväntansfull kanske. Inte ångestfull, den känslan kan jag hantera minst av alla, men något annat vore bra att känna just nu. För att känna att man lever, sådär på riktigt ni vet? Jag vill härmed inte på något sätt uppmana någon till att få mig ledsen eller flyförbannad, men jag vill känna. Jag vill få skrika rakt ut, vare sig det är av ilska eller glädje. Känna på riktigt och inte behöva svälja det, utan få uttrycka det. Rakt ut. Högt. 
Det var så skönt att nyss få gråta riktigt ordentligt till en film, som egentligen inte ens var sorglig. Jag behövde det, men behöver nog lite till. Eller en adrenalinkick kanske? Åh, jag vet inte. Hit me!
 
Edit: Jag vet ju egentligen inte ens om det är känslorna i sig jag saknar, eller att kunna få utlopp för dem..
 

Don't stop me now

 
Går runt och sjunger samt pratar för mig själv här hemma. Klockan är inte 6.30 än. VARFÖR blir det så mycket roligare att använda rösten när den inte fungerar? När man är så hes att man knappt kan säga något över huvudtaget? Lättroad tjej, javisst! Men ska sluta med detta, stämbanden är nog inte så glada av mitt beteende. Är ju trots allt andra gången på ca 4 veckor som jag tappar rösten, aj. Nu taggar vi två föreläsningar istället då, hejaheja!
 

You'd better run

 
Drömmar kan vara så underliga, påverka oss på så konstiga sätt. Nu pratar jag ju givetvis om de drömmar man upplever på natten, eller närhelst man sover. 
 
För det första har de en tendens att väva ihop alla möjliga tankar och händelser man gått igenom på sistone till en enda röra, en story som inte hade kunnat vara verklighet för fem öre. Hjärnan drar alla vardagens trådar ur sina sammanhang och kokar ihop dessa till en högst intressant soppa. Det är, vad jag förstått det som, ett sätt för oss att bearbeta allt som händer oss. Alternativt är det bara våra hjärnors sätt att jävlas med oss, vem vet. 
 
För det andra har vi även en tendens att dra in helt irrelevanta ämnen och människor i våra drömmar. Personer man inte någonsin mött, eller några man ytligt känt för några år sedan. Självklart förekommer även våra nära och kära i våra drömmar, ibland dock med helt andra personligheter eller egenskaper än i verkliga livet. Konstigt.
 
Det underliga är hur våra drömmar kan påverka oss i efterhand. Hur man kan vakna upp och bära runt på den där känslan hela dagen. Den där känslan för någon, som inte alls har med verkligheten att göra. Jag har vaknat upp arg på folk som aldrig gjort mig något, eller kär i en person jag inte känner. Ibland trots att jag inte ens gestaltat mig själv i drömmen, utan någon annan. Jag tror att vi kan komma överens om att drömmar är underliga fenomen och de är experter på att lura oss.  
 
Good job dream, att få känslor att kännas så verkliga att man bär runt på dem hela dagen..
 

Verkligheten

 
Fan vilket skönt stycke jag nyss snubblade över! Mitt i prick tror jag;
 
Men egentligen, vad fan klagar jag över? Det finns de som har det betydligt mycket värre än vad bortskämda jag har det här i Sverige med alla mina nära och kära. Fast ni vet, det gör ju inte mindre ont att få naglarna utdragna med en tång bara för att någon i rummet bredvid får fötterna avsågade med en rostig bågfil… Dock kanske det hjälper oss lite att veta att det faktiskt finns många andra som har det som oss eller värre. Vi är aldrig ensamma.
 
Jennifer Sandströms blogg hittar ni här, ruggigt inspirerande och positiv tjej i allmänhet, vi har nog alla något att lära av henne!
 

Stackars 18-åriga jag

 
Känner mig lite vardagsfin, har satt på mig en klänning idag. En mörkblå, blommig klänning. Har mismatchat detta med svarta tights, gummistövlar och en blekrosa sweatshirt till. I mina pauser lyssnar jag på spotify och funderar på hur jag kan balansera min nya religion att vara lite mer nöjd med sig själv och göra det man trivs med, med att akut ta sig i kragen och börja kämpa riktigt hårt inför vårens tentor. De går inte samman på alla plan. Fast egentligen kanske de gör det i längden, jag kan ju omöjligt veta det nu. Men vill man klanka ner på sig själv och må dåligt över något som inte ger så mycket mer än just stress? Som när jag kämpade mig själv in i väggen för två år sedan, lät huvudet bankas i tegel om och om igen tack vare ångest över betyg, när jag nu kommer komma in på min utbildning genom högskoleprovet. Jag lät mig själv må så jävla dåligt för någonting som egentligen inte någonsin kommer spela någon roll i mitt liv? Det gör ont i mig att tänka på det. Stackars 18-åriga jag.
 

Vi borde tänka såhär lite oftare

 

 


Att uppskatta livet

Jag är otroligt lyckligt lottad här i livet. Jag har allt jag behöver och bra mycket mer därtill. Jag har råd att även glädjas så ytligt åt materiella ting, samtidigt som jag är omgiven av människor jag älskar. Jag har chansen att välja min väg här i livet. Det är dags att jag börjar uppskatta det jag har. Det är dags för mig att själv kunna skatta mig lycklig. 


Självklart kommer jag fortsätta sträva uppåt, sätta upp mål och önska stort. Jag tänker fortsätta vilja gå framåt, vilja förbättra mig själv och mitt liv, förhoppningsvis kanske även någon annans tillvaro.

Att vara nöjd är inte att nöja sig. Har man möjlighet att nå längre, utan att det innebär att någon annan får betala priset, bör man inte nöja sig. Men jag behöver inte vara missnöjd för att jag inte uppnår alla mina mål, så länge jag kommit någonstans under tiden, utvecklats på vägen.

Det här är tankar jag till fullo tror på, men själv har svårt att applicera i min vardag. Jag måste lära mig att vara mer tacksam för det jag har och ibland stanna upp och se mig om i nuet.


Utan facit i hand

 
Jag försöker bestämma mig. För en framtid. Eller ja, att jag tänker ha en framtid hoppas jag att jag har listat ut, men hur den kommer att se ut är mindre klart. Är nära nu, men det finns vissa saker som tynger vågen tydligt åt höger, medan andra saker tynger den tydligt åt vänster. Magkänslan kan jag inte lita på, för den hoppar till varje gång jag tänker på nåt av alternativen. Vilket kanske då betyder att båda kan bli ruskigt bra? Men jag vet inte. Tyngs utav livets hårda beslutsångest och försöker hitta all info som bara går att finna på ändlösa internet för att försöka få lite klarhet, för att hitta en liten detalj som övervinner allt annat. Men det verkar inte riktigt finnas. Hjälp!

RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu
Spela poker, casino, bingo m.m online. Massor av bonusar på PokerCasinoBonus