-

Avstånd. Isolerat. Såhär mår jag.

Tänkte på det igår kväll. Att jag tagit avstånd från folk jag älskar. För jag vill inte behöva svara på frågor som "hur mår du?", "hur går skolan?" och "trivs du i Göteborg?". Jag orkar inte, och jag vill inte heller ljuga. Så jag pratar inte med dem istället. Det är dumt. Jag isolerar mig. Jätte- jättedumt. Men mindre jobbigt på något vis. Försökte ta tag i mig själv och vara social för ett litet tag sedan. Jag log och försökte inte gå närmre in på hur saker och ting ser ut hos mig utan pratade om annat. Men det blev så jobbigt, att le och vara trevlig, trots att jag satt med människor jag gillar, så jag behövde gå därifrån. Sen finns det självklart undantag. Var hur bra som helst att få krama Caroline för ja, vad blir det nu, två veckor sedan? Ingen press på att behöva visa sig bättre än jag är. Och på träningen behöver jag sällan prata om livet utanför isen om jag inte vill, det kommer liksom inte på tal. Så där kan jag le. Och vara mig själv. Trevlig, utan att försöka fejk-le. Där är jag just nu glad. Några veckor sedan var det inte så. Kunde inte till att ta mig utanför dörren ens. Orkade helt enkelt inte. Fick ångest utav att åka till ishallen, eller var som helst annars för den delen. Sov hela dagarna. Och nätterna också för den delen. Så det kanske blir bättre ändå.

Men så skrev en vän till mig igår, just efter att jag tänkt på allt detta. En förhållandevis ny, otroligt trevlig vän. Och trots att jag vill isolera mig är jag inte den som är otrevlig för det. Det kan jag inte, och vill inte heller. Hon frågade hur jag mådde. Det är svårt i nuläget att glädjas åt att hon bryr sig, trots att jag vet att det är något väldigt fint. Jag vet att jag egentligen uppskattar det. Men jag skäms. Jag ville inte behöva svara. Men det gjorde jag. Och hon skrev så fint. Hon har inte glömt mig, trots att vi inte setts på ett tag. Det känns otroligt fint, i en stad där man inte känner särskilt många och har ännu färre nära vänner.

På nåt sätt är det fint, det här med bloggen. Jag behöver inte uttrycka allt detta rätt ut till någon och ni som läser här behöver inte ge någon som helst respons. Men ni vet hur det ligger till och behöver inte fråga, om ni skulle bry er. Utan ni vet. Ni har läst min blogg, avläst mig. Så många färre att behöva förklara sig inför. Samtidigt skyltar jag ju som sagt inte med bloggen, tycker inte att det jag skriver om, det jag går igenom just nu är något att skylta med alls. Men ni som kommer in här har antingen bara råkat hamna här och går snabbt vidare, eller så bryr ni er antagligen litegrann. Alternativt är ni nyfikna, och inte är det väl något fel med det. Nu vet ni också, och slipper fråga. Hur underbart som helst och jag kan fortsätta isolera mig lite fint och bara snapchatta med några utvalda personer, även då endast om teman som är lättsamma och inte berör mina känslor. Underbart.

2014-02-15 @ 06:32:00
tankar Permalink

Kommentarer

Postat av: Sabina

Jag gjorde precis samma sak för ungefär ett år sedan, tog avstånd från mina närmsta vänner. Jag ville inte att de skulle fråga mig hur jag mådde; för jag kan inte ljuga. Jag höll mig till lite chatt på Facebook och så få Skype-samtal som möjligt. Jag mådde inte bra helt enkelt. Jag gillade inte min boende situation i familjen där jag passade barnen, jag kände mig som luft där och att jag inte fick ut något av att bo där. Jag underhöll mig själv med att titta på serier. Jag tror att jag kände att jag tappat bort min identitet. Jag slutade också fota och skriva blogg för det kändes inte genuint. Under den tiden saknade jag konståkningen så det gjorde ont, det var ju där min identitet var.

Nu har jag bytt skola från Community College till Universitetet. Jag bor 10 min från skolan med min roommate Ivan som också är Svensk. jag är med i en organisation för internationella studenter och har fått många nya kompisar. Jag ska även börja spela softball, som jag knappt vet vad det är och i sommar åker jag till Argentina i 8 veckor med Universitetet och pluggar. Jag känner att livet börjar gå åt rätt håll, men samtidigt finns oron där för jag har ingen som helst aning om vad jag vill göra efter examen. Vissa dagar känner jag mig så ensam så att jag är redo att boka första bästa flyg till Sverige och sluta skolan.

Ibland undrar jag om denna livsoro är ett men av att vår generation verkligen kan göra precis vad vi vill och att vi ska bli så framgångsrika bara för att vi har alla möjligheter i världen. Har vi för många val att välja mellan här i livet?

Detta var ett långt och ganska osammanhängande svar, men jag kände att jag ville dela med mig lite. Alla säger säkert samma sak, men Jag vet att det kommer att vända för dig. man måste bara ner på botten ibland och vända :)

2014-03-24 @ 17:30:47
URL: http://sabinapehrson.blogg.se/