Det börjar dra sig mot sitt slut. Behövde säga mina första hejdån idag, till både Tamara och Leyla, de jag umgåtts med mest under min tid i MN. De kommer båda vara på resande fot fram tills jag åker så vi fick ta det idag. Pratade som om allt var som vanligt, men vi bytte även adresser, jag fick en fin hejdå-present och vi kramades länge. Ingen gråt dock. Ingen gråt kommer till mig.

Mina ögon har blivit tårögda en hel del på sistone. Men jag kan inte gråta. Jag är däremot mentalt rubbad just nu av alla känslor och tankar. Stress, ångest, skuldkänslor, längtan, saknad, förhoppningar, sorg. Jävla sten som tynger där inne. VILL INTE. Säger inte att jag inte vill åka hem. Jag längtar så till jag får krama om alla där hemma! Men jag känner skuldkänslor över att jag längtar hem. För jag vill ju inte lämna allt och alla här. Jävla dilemma, jävla ångest. Men inga tårar. För det verkar så overkligt.