Jag har legat och väntat på John Blund ett tag nu och bestämde mig till slut för att sätta på lite musik. Bara det att denna musik råkar påminna mig så himla mycket om Paris. Min bästa månad någonsin. Och inte bara för att det var Paris, nej! Mest för att den månaden, november 2010 fick spenderas i den vackra staden med mina två bästa vänner. På 32 kvadratmeter bodde vi, levde vi. Ja, fyfan vad vi levde! Det var livet. När jag hör musiken och tänker på det så bara känner jag. ÅÅÅH! Nu gråter jag igen. Jag vill ha det tillbaka. Och jag vill ha er här. (Och tänk att vi inte blev irriterade på varandra en enda gång. På en hel månad! Då var ändå både jag och Caroline där.. haha!)

Nej men fy. ÅH. Något påminner mig om vår Parismånad varje dag. Och jag gråter för att vår helt jävla underbara parisblogg är borta, för att vissa låtar betyder så mycket, för att ni betyder så mycket, och för att vi kunde göra vad vi ville och vi kunde göra det tillsammans. Vilken klyscha, men det var fan vi mot världen. Eller nej, scratch that. Det var vi och världen. Vi i världen.

JAG SAKNAR DET. JAG SAKNAR OSS ÖVERHUVUDTAGET. (och oss i Paris.. )