Känner mig lite vardagsfin, har satt på mig en klänning idag. En mörkblå, blommig klänning. Har mismatchat detta med svarta tights, gummistövlar och en blekrosa sweatshirt till. I mina pauser lyssnar jag på spotify och funderar på hur jag kan balansera min nya religion att vara lite mer nöjd med sig själv och göra det man trivs med, med att akut ta sig i kragen och börja kämpa riktigt hårt inför vårens tentor. De går inte samman på alla plan. Fast egentligen kanske de gör det i längden, jag kan ju omöjligt veta det nu. Men vill man klanka ner på sig själv och må dåligt över något som inte ger så mycket mer än just stress? Som när jag kämpade mig själv in i väggen för två år sedan, lät huvudet bankas i tegel om och om igen tack vare ångest över betyg, när jag nu kommer komma in på min utbildning genom högskoleprovet. Jag lät mig själv må så jävla dåligt för någonting som egentligen inte någonsin kommer spela någon roll i mitt liv? Det gör ont i mig att tänka på det. Stackars 18-åriga jag.