Withdrawals
Jag tycker egentligen inte om pizza (förutom pizza hut). 1-2 om året räcker fint. Och då är det också mest gott för sällskapets skull. Men de senaste dagarna har jag bannemig varit sugen på pizza. Och popcorn. Kan ärligt säga att jag aldrig, i hela mitt liv, köpt popcorn om jag inte varit på bio. ALDRIG. Men så går jag och blir sugen på popcorn? WHAT? Godis. Chips. Läsk. Hade slinkit ner alltihop. Varför så junk food-sugen?! Ännu konstigare att varken hamburgare, pommes eller kebab lockar. Konstigaste suget jag varit med om. Och Reese's. Åh, älskade Reese's. Gimme sugah and loads of carbs! (Or better, don't!)
Fri tolkning
Ni vet det här med att det kommer att regna om man inte har med sig paraply, men inte om man har det?
Vill du möta alla dina kökskompisar som du inte sett än, hasa dig då upp ur sängen, svär över att du behöver dra på dig kläder över huvudtaget för att få laga lite mat, släng upp ditt fettiga hår i en ful knut, sminka för guds skull inte över ditt finniga ansikte och ställ dig i köket för att slå ihop en lyxig carbonara bestående av pulver och mjölk att äta till dina snabbmakaroner. Då kommer de. Både australiensaren och holländaren. Och båda kommer vara jättetrevliga. Mission accomplished.
Sådant som berör och sätter djupa spår
Jag plågar mig själv genom att tänka på allt dåligt och jobbigt här i livet. Jag försöker dock att bryta trenden genom att skriva ihop listor på exempelvis bra saker som hänt mig samt framtida mål. Angående listan av de mäktigaste stunderna jag hittills upplevt ser jag ett klart mönster. De har att göra med 1. Konståkning, 2. Resor och platser eller 3. Teatrar. Utan undantag. Jag vet inte hur jag ska tolka det, om jag bör tolka det. Men det säger nog trots allt en del om vad som får mig att känna, sådär riktigt mycket, sådär så att man inte kan ta in allt, ni vet? Precis så.
Saknaden som hugger i hjärtat
Att jag saknar min värdfamilj i staterna otroligt mycket tror jag ingen som känner mig kunnat missa. Vad bör man då göra, när man är så labil som jag i nuläget är? Jo, man kan titta igenom alla bilder man har från sin tid med dem i USA och sitta och gråta i timtals av hjärtesorg. Man kan även hitta (faktiskt av en ren slump) en tjejs blogg och läsa igenom den från start. Denna tjej är just nu utbytesstudent (high school) precis där jag bodde i USA. Varför inte bläddra tillbaka till början, läsa om och identifiera sig med hur hon fick åka till Stockholm för att få sitt visum, hur nervös hon var inför detta, hennes packningsproblem, första ankomsten till USA, chocken över allt amerikanskt osv. Precis så som jag kände när jag åkte på mitt au pair-år. Den där första tiden i somriga USA, känslan av att äntligen - ÄNTLIGEN - ha kommit fram. Sen att det inte funkade med min första värdfamilj spelar ingen större roll i sammanhanget, jag kan ändå fortfarande förknippa väldigt positiva känslor och minnen med även den första tiden. Sedan kommer beskrivningarna av Minnesota, kulturkrockarna och Mall of America. Alltihopa. Hur det känns. Jag saknar inte bara min värdfamilj oerhört mycket, jag saknar även livet i staterna på väldigt många sätt. Och jag utsätter mig själv för tortyr genom att läsa hennes blogg, men jag kan inte sluta. För jag önskar så att jag var där.
Jag återförenas än en gång med min blogg
...mest för att jag behöver ett forum att skriva av mig på.
Livet är inte så himla lätt alltid, och jag är inte direkt någon expert på att göra det lättare för mig heller. "The worrier", som min värdpappa uttryckte det för ja, vad är det, 2 år sedan? Warrior hade låtit bättre, men föregående uttryck stämmer tyvärr bättre in på mig.
Jag skapar mina egna motgångar och krashlandar rakt in i dem varje gång. Hela tiden. Som ni kanske förstår gör jag livet lite extra jobbigt för mig själv just nu, vilket resulterar i en mantalt ganska labil tjej som gärna sover bort hela dagar. Då har man ju tagit sig förbi dem utan att man behövt tänka så mycket. Jag kan känna mig ensam de flesta dagar, men finner det ansträngande att var runt folk och drar mig hellre undan. Har även väldigt lätt för att gråta och kan börja hulkgråta över småting. Varje dag. Det är lite jobbigt, särskilt när jag då bestämmer mig för att plåga mig själv lite extra genom att titta på diverse filmer tv-program som innehåller någon sorglig, frustrerande eller glad del. Vilket som, och jag gråter. Idag grät jag igenom näst intill hela Catching Fire.
